Det svenska krutet

Bo Knarrström
slagfältsarkeolog och militärhistorisk författare

Det krävdes stora resurser för att hålla stormaktstidens arméer i stridbart skick. Klädespersedlar, förplägnad, läderutrustningar, vapen, ammunition – och inte minst svartkrut – fick anskaffas i våldsamt stora mängder, och påfrestningarna på nationernas ekonomier pressade dem till bristningsgränsen. Även om det för svensk del ibland förekom subventioner från utländska stormakter, så var det i princip alltid dyrare att upphandla krigsmaterial från utländska leverantörer. Krut ansågs av naturliga skäl vara en av de mest krigsviktiga varorna och redan Gustav Vasa vidtog åtgärder för att förvalta resurserna och lägga all tillverkning under en strikt statlig kontroll.

De inhemska råvarorna

Den äldre typen av svartkrut blandades med vissa variationer enlig receptet 75 % salpeter, 15 % träkol och 10 % svavel. Dessa beståndsdelar fanns att få inom svenska rikets gränser, men kruttillverkning var en långsam process med många steg som måste utföras innan den färdiga produkten kunde skeppas iväg till armén eller flottan.

Vi kan börja med salpetern (kaliumnitrat) vilket utgjorde krutets huvudsakliga beståndsdel. Ämnet utvanns ur gödseljord och den bästa förekomsten av sådan jord fanns att få i avlagringarna under plankorna i böndernas ladugårdar. Kronosjudare for runt på landsbygden och varje gård med djurhållning fick påhälsning omkring vart sjätte år. Då bedömdes att tillräckligt med salpeter ackumulerats för en ny utvinning. Det sägs att erfarna salpetersjudare värderade den urinmättade jorden genom att helt enkelt stoppa in en näve i munnen. Det fanns inga andra testmetoder och systemet med provsmakning tycks ha fungerat.

För att utvinna salpeter grävde man bort ca. 0,4 meter av översta jordlagret i stalldelen och silade materialet med vatten. Därefter reducerade sjudarna under en veckas tid brygden genom kokning i stora kittlar. På ytan ansamlades till slut den bruna råsalpetern som forslades iväg till ”Salpetterhusen” för ytterligare kokning (luttring) där den rena krutingrediensen utvanns under uppsikt av en luttermästare. Salpeter innehåller mycket syre och utvecklar extremt hög värme i sammanklang med lättantändligt träkol och svavel. Gasföreningarna som bildas vid explosionen expanderar och ger en volymhöjning på upp till 400 ggr. Detta var kraften bakom de projektiler som slungades ur kanonernas och musköternas pipor.

Hela processen till en leveransfärdig produkt kunde ta en månad i anspråk. Allmogen var strängt ålagda att bistå kronosjudarna under hela detta arbetsförlopp. De hade ansvar för att husera, föda och frakta personal samt stå för ved, kol och annat som kunde behövas. År 1634 infördes möjligheten att istället få betala en skatt (Salpeterhjälpen) för att slippa arbetsbördan, och från år 1652 blev skatten stadfäst på ett nationellt plan. I längden blev det problem med leveranserna eftersom gödsel behövdes för att upprätthålla avkastningen på åkrarna, och under vissa perioder tvingades staten importera en del av den salpeter som behövdes.

Under slutet av 1570-talet fann en malmletande finne ett stråk av något gulaktigt i gråberget sydost om byn Dylta. Det gulaktiga visade sig vara svavelkis och det visade sig vara en – för Sverige – unik fyndighet av svavel. Dylta bruk var länge landets enda svavelbruk och efter några år av tillverkning fick landet ett överskott av svavel som kunde exporteras. Att utvinna svavel var ett farligt arbete. Svavlet i fast form är inte särskilt toxiskt, däremot är kontinuerlig exponering för svavelväte livsfarligt. Svavelvätets giftighet beror på lokala angrepp på ögon och lungor, samt hämning av blodets förmåga att transportera syre. Inandning av gasen kan i akuta fall leda till lungödem. Försiktigtvis kan vi anta att arbetsstyrkan vid Dylta bruk drogs med en hel del hälsoproblem.

En enklare, men minst lika arbetsintensiv, process var framställningen av det träkol som skulle ingå i krutblandningen. Till krutkolningen valdes företrädesvis unga finfibriga trädplantor utan hartsinslag och virket skulle helst avverkas på våren då trädet innehöll mer vätska och mindre med salter. Tillverkarna föredrog brakved, hassel, al och pil. Alla stänglar/stockar rensades från bark och kvistar innan torkning. Torkningen tog flera år i anspråk och när träet bedömdes redo lades det i en mila. Kolningsprocessen, som kunde ta upp till två veckor, övervakades dygnet runt av kolare som bodde i kojor intill framställningsplatserna. Kolet skulle vara så rent och lättmalt som möjligt och man plockade bort knastar och andra ”hårda” orenheter.

Krutet kom från fjärran östern

Världens äldsta nedtecknade krutrecept

Denna kinesiska skrift dateras till år 1044 vilket motsvarar slutet av den skandinaviska vikingatiden, och den författades 22 år innan slaget vid Hastings!

Ett tidigt exempel på kinesiska krutexperiment, i detta fall en raket för militärt bruk.

Büchsenmeysterei : von Geschoß, Büchsen, Pulver, Salpeter und Feurwergken. Ett tyskt vetenskapligt verk från 1531 om krutframställning, bomber och artilleri.

Till krutbruken

Leveranserna av krutingredienserna måste samordnas och fördelas ut till de olika krutfabrikerna, såsom exempelvis bruken i Jönköping, Åker, Tyresö och Nacka. Monteringen av beståndsdelarna till en färdig produkt var en högt specialiserad och ytterligt farlig sysselsättning. Verksamheten var olycksdrabbad och det finns flera kända fall då svavel, förorenat av små gruskorn, orsakat gnistbildning som lett till förödande explosioner.

Metoden för den slutliga framställningen inbegrep att ingredienserna maldes var för sig i stampkvarnar eller stora mortlar. Därefter blandades materialen och svavlet tillsattes sist. Substansen bearbetades sedan av en vattendriven kvarn till en kakliknande massa. Då och då rörde arbetarna om för hand och fuktade massan med vatten. Denna arbetsprocess tog omkring 20 timmar i anspråk. Den färdiga krutsatsen togs sedan till ett torkhus som måste värmas av eldar. Krutet siktades därefter genom olika sållstorlekar och man försökte i möjligaste mån få bort det lättantändliga krutdammet.

Man hade tidigt insett att krutkornens storlek måste anpassas beroende på vad – eller vilket vapen – det skulle användas till. Redan under Erik XIV fastställdes tre kornstorlekar för att systematisera tillverkning, distribution och korrekt användning. Storlekarna benämndes i fallande ordning för ”Pistolkrut”, ”Muskötkrut” och ”Styckekrut” till artilleriet. Krutet för krigsmaktens behov måste vara av jämn kvalitet. Det fanns inledningsvis inga vetenskapliga metoder för att mäta detta, och erfarna krutmakare förlitade sig på diverse knep. De luktade på blandningarna och gned det mellan fingrarna för att försöka utvärdera standarden. En del smakade på slutprodukten och ett tips var att krutet skulle smälta och bita på tungan samt ge en kall och saltaktig eftersmak. Man satte också fyr på en mindre mängd krut (vilket lagts på en planka eller ett papper) för att testa om det fanns orenheter kvar. Lågan och den efterföljande röken skulle se ut på ett visst sätt, och det skulle helst inte finnas rester kvar på underlaget. Varje steg fram tills att krutet levererades till krigsmakten tycks ha varit beroende av erfarna specialister som var och en tillsåg att de olika beståndsdelarna till en användbar krutsats höll godtagbar standard.

Krutförrådet i en brittisk fortifikation i Nordamerika, mitten av 1700-talet. Ofta förvarades flera ton högexplosivt krut i fästningar, och en direktträff av en mörsarsprojektil i krutförrådet innebar total katastrof för försvararna.

Det färdiga krutet vägdes upp och förpackades sedan i trätunnor om ca. 85 kilo i varje. När tunnorna förseglats transporterades lasten till förvaring i ”Kronans kruthus”, en byggnad som upprättats i anslutning till fabriksområdet. Därifrån skeppades krutet sedermera vidare till någon av stormaktstidens stridsskådeplatser.

Läs mera om det svenska krutets historia i Leif Mårtenssons utmärkta översikt ”Krut med kvalitet” från 2003.

Därför borde DU bli medlem!

Ja tack, jag vill bli medlem